Rapphöna

Rapphönan är en stannfågel som är hemmastadd i södra Sverige, med sitt största bestånd i Skåne. Under 1900-talet drabbades arten hårt av jordbrukets utveckling och habitatförändringar, vilket ledde till ett kraftigt minskade bestånd. I dag visar rapphönspopulationen dock återhämtningssignaler.

Kännetecken

Rapphönan kännetecknas av sin brunaktiga färgteckning med en gråare hals och nacke, kompletterad med karakteristiska rödbruna tvärfläckar på sidorna. Bröstet, buken och undersidan är ljusare, medan ansiktet och strupen är brunorangegula.

Tuppen skiljer sig från hönan genom en kraftigare färgsättning, särskilt ett mer intensivt orange på ansikte och strupe. Han bär också tydliga rödbruna tvärband på ryggen och övergumpen, tillsammans med en distinkt hästskoformad bruna bröstfläck. Hönans motsvarande märkningar är mycket svagare eller helt frånvarande.

Rapphönan är skicklig sprinter på marken och lyfter bullrigt när den blir störd. Dess karakteristiska uppflygande ledsagas ofta av ett skärande och metalliskt “krri, krii, krii”-ljud.

Förväxlingsrisk

Rapphönan kan förväxlas med fasanhönan, men fasanen är nästan dubbelt så stor och saknar rapphönans karakteristik. Ett säkert igenkänningsmärke är fasanens långspetsiga stjärt, som helt saknas hos andra skogs- och fälthönsarter.

Livsmiljö och föda

Rapphönan förekommer på slättland men söker gärna områden med skogsbackar, busksnår och täta häckar som skydd. Arten är mycket skicklig i att gömma sig på marken – även på helt öppna och kala ytor är rapphönan svår att upptäcka.

Kycklingarna är helt beroende av insekter under sina första levnadsveckor. Succesivt övergår de till en växtbaserad diet av klövrar, gräs och frön. Hårda vintrar med tjock snökrusta utgör ett betydande problem, då rapphönorna då får svårare att finna föda och många inte överlever säsongen.

Jakt

Inom jaktsammanhang klassificeras rapphönan som en fälthöna. För jakt på rapphöna krävs minst kulvapen klass 4 eller hagelvapen.

Snabböversikt

Stannfågel i södra Sverige; största bestånd i Skåne
Beståndet minskade drastiskt under 1900-talet på grund av jordbrukets förändringar
Visar återhämtning på senare år
Brunaktig med gråare hals och nacke
Rödbruna tvärfläckar på sidorna
Tuppen har starkare färgsättning och ofta en hästskoformad bröstfläck
Snabb på marken, lyfter bullrigt
Karakteristiskt skärande ljud vid uppflygning
Kan förväxlas med fasanhöna, men fasanen är större med lång spetsig stjärt
Trivs i slättland med busksnår och häckar
Kycklingar äter insekter initialt, övergår sedan till växter
Känslig för strängvindar med hård snökrusta
Minimivapen: kulvapen klass 4 eller hagelvapen