Vadare
Ljungpipare
Vetenskapligt namn: Pluvialis apricaria
Guldspräcklig vadare som häckar på fjällhedar och myrar, rastar i flockar på åkrar och är fredad i hela landet.

Snabbfakta
- Vadare, 26–29 cm
- Guldspräcklig ovansida hela året
- Sommardräkt med svart ansikte och buk, mattare hos honan
- Vita armhålor i flykten
- Häckar på fjällhedar, myrar och alvarmark
- Flyttfågel som rastar i flockar på åkrar
- Fredad i hela landet, livskraftig (LC) i Rödlistan 2025
Ljungpiparen är en medelstor vadare med guldspräcklig rygg. Den häckar på fjällhedar och myrar och rastar under flytten i flockar på åkrar, ofta ihop med tofsvipor. Den är fredad, och eftersom den rastar på samma fält där du jagar gäss och ringduvor behöver du känna igen den.
Kännetecken
- 26–29 cm lång och väger runt 200 gram. Kompakt kropp, runt huvud, kort svart näbb och grågröna ben.
- Ovansidan är tätt prickig i svart och guldgult hela året. Guldtonen är det bästa kännetecknet när fågeln står på marken.
- I sommardräkt är ansiktet, strupen och buken svarta. Det svarta kantas av ett vitt band längs halsen och sidorna.
- I flykten syns vita armhålor (fjädrarna där vingen möter kroppen) och ljus vingundersida, medan övergumpen (ryggens nedre del, ovanför stjärten) och stjärten är mörka.
- Flockarna flyger tätt samlade med snabba vingslag.
- På marken står den upprätt, springer en kort bit, stannar tvärt och plockar föda från marken.


Kön och ålder
Hane, hona och unge har inga egna namn. Könen går bara att skilja åt i sommardräkt, och inte alltid då heller.
Hanen har oftast kolsvart ansikte och buk med skarp vit kant. Honan har mindre och mattare svart, uppblandat med brunt och vitt. Färgen skiljer sig också mellan områden: nordliga fåglar är svartast, sydliga har grått eller brunfläckigt ansikte och strupe. En hona från norr kan alltså vara svartare än en hane från söder.
I vinterdräkt försvinner det svarta och undersidan blir ljus, och då ser könen likadana ut. Ungfågeln liknar en vuxen i vinterdräkt men är blekare ovantill och smutsvit undertill.
Läten
Det vanliga lätet är en ren, vemodig vissling som sjunker i tonhöjd, ungefär "tlyy". Den hörs på häckplatsen och från flockar i flykten. I spelflykten, när fågeln visar sig i luften över reviret på våren, hörs dessutom en drillande strof som upprepas om och om igen.
Förväxlingsarter
Mest lik är kustpiparen, som hör till samma släkte. Den är något större, har kraftigare näbb och är silvergrå ovantill utan guldton. Säkrast skiljer du dem i flykten: kustpiparen har svarta armhålor mot vit vingundersida, vit övergump och ljust vingband. Den häckar på arktisk tundra och ses hos oss under flytten, mest vid kusten. Även kustpiparen är fredad.
Tofsvipan är svartvit med lång tofs i nacken och breda, rundade vingar. De går ofta på samma åkrar, men i luften är de lätta att skilja åt: tofsvipan flyger med långsamma vingslag, ljungpiparen med snabba.
Fjällpiparen häckar också på fjällheden men är klart mindre, 20–22 cm. Den har brett vitt ögonbrynsstreck, vitt band över bröstet och rostbrun undersida. Könsrollerna är omvända, och honan är färggrannast. Fler arter som är lätta att blanda ihop hittar du under förväxlingsbara arter.
Spår och tecken
Kullen är oftast fyra ägg, ibland två eller tre. På häckplatsen är fågeln skygg och vaksam. Hör du den vemodiga visslingen där kan du vara nära bo eller ungar, och då ska du gå vidare.
Levnadssätt
Ljungpiparen äter skalbaggar, daggmask, insektslarver och snäckor, men också bär och frön. Ruvningen tar ungefär en månad. Ungarna lämnar boet direkt och letar själva föda, och efter ytterligare en månad kan de flyga.
Utanför häckningstiden går den i flockar på stubbåkrar, annan åkermark och betesmarker. Den är en flyttfågel. Många av ljungpiparna som övervintrar i Storbritannien kommer från Norden och Ryssland.
Utbredning
Ljungpiparen häckar på hedarna i fjällen, på myrar och mossar i stora delar av landet och lokalt på alvaret på Öland och Gotland. Den är betydligt vanligare i fjällen än på skogslandets myrar.
Jakt och status
Ljungpiparen är fredad i hela landet. Den saknar jakttid i bilaga 1 till jaktförordningen och finns inte i bilaga 4 om skyddsjakt. Från 1 juli 2027 gäller nya bilagor (SFS 2026:1693), men inte heller där finns ljungpiparen med. Skyddsjakt kräver därför ett särskilt tillstånd, till exempel från länsstyrelsen (29 § jaktförordningen). Fredningen omfattar även ägg och bon (jaktlagen 3 §). Som alla vilda fåglar är den dessutom fridlyst enligt artskyddsförordningen. Ordet fredad gäller jakt enligt jaktlagen, och ordet fridlyst gäller skyddet enligt artskyddsförordningen.
Arten står i bilaga 1 till EU:s fågeldirektiv, och därför ska särskilda skyddsområden pekas ut för den. Direktivet öppnar för jakt på den i vissa andra EU-länder, men i Sverige får den inte jagas. I Rödlistan 2025 är den livskraftig (LC).
Att skjuta en fredad fågel är jaktbrott, även om det sker av oaktsamhet. Skjut därför aldrig mot en vadarflock som drar över åkern under gås- eller duvjakten.
Inför provet
- Fredad, ingen jakttid.
- Svart ansikte och buk i sommardräkt, guldspräcklig rygg året runt.
- Vita armhålor skiljer den från kustpiparen, som har svarta.
- Rastar i flockar på åkrar, ofta med tofsvipor.
- Lätet är en vemodig, fallande vissling.
Fler foton på ljungpipare

Vanliga frågor
Är ljungpiparen fredad?
Ja. Ljungpiparen har ingen jakttid och finns inte bland arterna som får skyddsjagas enligt bilaga 4 till jaktförordningen. Fredningen gäller också fåglarnas ägg och bon.
Får man skjuta ljungpipare?
Nej, inte utan ett särskilt beslut. Den har ingen jakttid och får inte skyddsjagas enligt bilaga 4 till jaktförordningen. Ett undantag kräver tillstånd från en myndighet, till exempel länsstyrelsens beslut om skyddsjakt. EU:s fågeldirektiv tillåter jakt på arten i vissa andra medlemsländer, men inte i Sverige.
Är ljungpiparen rödlistad?
Nej. I Rödlistan 2025 är ljungpiparen bedömd som livskraftig (LC), och den har haft samma kategori i varje bedömning sedan 2000.
Hur skiljer man ljungpipare från kustpipare?
Titta under vingen när fågeln flyger. Ljungpiparen har vita armhålor och mörk övergump, kustpiparen har svarta armhålor och vit övergump. Kustpiparen saknar dessutom ljungpiparens guldton på ryggen.
Var häckar ljungpiparen i Sverige?
Främst på fjällhedarna. Den häckar också på myrar och mossar i stora delar av landet, men mer sparsamt i skogslandet, och lokalt på alvaret på Öland och Gotland.
Känner du igen ljungpipare?
4 bilder på ljungpipare och tofsvipa. Fyra svarsalternativ per bild, som på teoriprovet.
Källor
- Jaktlag (1987:259) 3 § (viltet är fredat om inte annat följer av lagen eller beslut och föreskrifter med stöd av den; fredningen gäller också ägg och bon), lydelse SFS 2026:832: riksdagen.se
- Jaktlag (1987:259) 43 § 2 (jaktbrott för den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 3 §), lydelse Lag (2001:163), konsoliderad t.o.m. SFS 2026:832: riksdagen.se
- Jaktförordning (1987:905) 29 § (länsstyrelsen får ge tillstånd till skyddsjakt på andra djur än björn, varg, järv, lo, säl och örn) och 31 § (tillstånd till jakt i vissa fall), lydelse t.o.m. SFS 2026:1693: riksdagen.se
- Jaktförordning (1987:905) bilaga 1 och bilaga 4 (ljungpipare och kustpipare saknas, både i lydelsen som gäller i dag och i den som gäller från 2027-07-01 enligt SFS 2026:1693), granskad 2026-10-19: rkrattsbaser.gov.se
- Artskyddsförordning (2007:845) 4 § (alla vilda fåglar är fridlysta) och bilaga 1 (ljungpipare markerad B och x: fågeldirektivets bilaga 1, och bilaga 2 del 2 med angivande att arten inte får jagas i Sverige), granskad 2026-10-19: riksdagen.se
- SLU Artdatabanken, Rödlista 2025: ljungpipare livskraftig (LC), även 2000–2020; häckar på hedmark i fjällen, på myrar och mossar och lokalt på alvarmark på Öland och Gotland, sparsamt på skogslandets myrar, granskad 2026-10-19: artfakta.se
- SLU Artdatabanken, Artfakta ljungpipare (fridlyst art, fågeldirektivet bilaga 1 och 2, biotoper som åkermark och myrar), granskad 2026-10-19: artfakta.se
- SLU Artdatabanken, Rödlista 2025: fjällpipare (häckar på hedmark i fjällen från norra Dalarna till Torne lappmark), granskad 2026-10-19: artfakta.se
- Naturalis Biodiversity Center, Pluvialis apricaria (26–29 cm, vikt, sommar- och vinterdräkt, ungfågel, nordliga och sydliga fåglar, vita armhålor, mörk övergump och stjärt, svart näbb och grågröna ben, läte, föda, födosök och rastmiljöer), granskad 2026-10-19: bris.linnaeus.naturalis.nl
- Naturalis Biodiversity Center, Birds of Europe: Pluvialis squatarola (svarta armhålor, vit övergump och stjärt, vitaktigt vingband, häckar på tundra, rastar vid kusten), granskad 2026-10-19: birds-europe.linnaeus.naturalis.nl
- BirdID, Nord universitet: ljungpipare (hanen oftast svartare än honan, svart strupe och buk med vit kant, regionala skillnader, kustpiparen större med kraftigare näbb, vemodig vissling på häckplatsen och drillande, upprepad strof i spelflykten), granskad 2026-10-19: birdid.no
- BirdID, Nord universitet: fjällpipare (20–22 cm, brett vitt ögonbrynsstreck, vitt bröstband, rostbrun undersida, honan färggrannare, omvända könsroller), granskad 2026-10-19: birdid.no
- BTO BirdFacts: ljungpipare (oftast fyra ägg, ruvning 28–31 dygn, flygga efter 25–33 dygn, vinterflockar på jordbruksmark ihop med tofsvipor, vinterfåglar i Storbritannien främst från Fennoskandien och Ryssland), granskad 2026-10-21: bto.org
- RSPB: ljungpipare (vinterdräkt utan svart, täta flockar med snabba vingslag, står upprätt och springer korta sträckor, skygg och vaksam på häckplatsen) och tofsvipa (lång tofs, rundade vingar), granskade 2026-10-19: rspb.org.uk och rspb.org.uk
Faktagranskad 21 oktober 2026.
