Vadare
Tofsvipa
Vetenskapligt namn: Vanellus vanellus
Svartvit vadare med lång tofs i nacken. Den kommer tidigt på våren, häckar på åkrar och strandängar och är fredad.

Snabbfakta
- Svartvit vadare, omkring 30 cm, med lång tofs i nacken
- Surrande vingljud och spelläte i hanens spelflykt
- Kommer tillbaka mest i mars–april och häckar på åkrar, strandängar och myrar
- Oftast fyra ägg i en grop på marken, ungarna är borymmare
- Angriper kråkfåglar och rovfåglar som kommer nära boet
- Fredad och saknas i bilaga 1 och 4 till jaktförordningen
- Sårbar (VU) i Rödlistan 2025
Tofsvipan är en svartvit vadare med lång, tunn tofs i nacken. Den kommer tidigt på våren och häckar på åkrar, strandängar och myrar i större delen av landet. För dig som jägare är det viktigaste att den är fredad och rödlistad som sårbar.
Kännetecken
- Omkring 30 cm lång och väger oftast drygt 200 till knappt 300 gram.
- Lång, tunn tofs som sticker bakåt och uppåt från nacken.
- Ovansidan ser svart ut på håll men glänser grönt.
- Vit buk, svart bröst och svartvitt huvud.
- Rostfärgade fjädrar under stjärtroten och vit stjärt med brett svart ändband.
- Breda, rundade vingar med mörka svängfjädrar.
I luften ser den svartvit ut, och flykten är långsam och vinglig.

Kön och ålder
Det finns inga särskilda namn för könen eller ungarna. Hane och hona är lika, men på våren syns skillnaden på nära håll:
- Hanen har längre tofs. Hos vuxna fåglar är den över 8,7 cm, mot 6–7,5 cm hos honan, enligt mått från ringmärkning.
- Hanen har helt svart strupe och bröst. Honan har vita fjädrar insprängda i det svarta.
I vinterdräkt har båda könen vit strupe och är svåra att skilja åt. Ungfåglarna har kort tofs och breda ljusbeige fjäderkanter på rygg och vingar, vilket ger ett fjälligt mönster. Vid boet är det oftast hanen som angriper.



Läten
I England kallas tofsvipan också peewit, efter lätena i spelet.
På våren spelar hanen över reviret: först långsamma, djupa vingslag och rullningar från sida till sida, sedan en låg, tyst flykt och en brant stigning. Därefter sjunger han i rak flykt och avslutar med ett störtdyk. Under rullningarna surrar de yttersta handpennorna hörbart.
Förväxlingsarter
Den förväxlingsart du främst bör kunna är ljungpipare. Ljungpiparen saknar tofs, är guldspräcklig på ovansidan och flyger i täta flockar med snabba vingslag.
På håll i flykt kan andra vadare likna tofsvipan:
Spår och tecken
Om ett par lyfter, varnar ilsket och dyker mot dig är du nära bo eller ungar. Gå då därifrån. Paret försvarar ungefär 50 meter runt boet. Hårdast angriper de korp, kråka och kärrhökar, medan ormvråk och råka får mindre uppmärksamhet.
Boet är en grund grop direkt på marken i mycket låg vegetation, ofta på osådd åker eller kortbetad strandäng. Där ligger oftast fyra ägg.
Levnadssätt
Tofsvipan letar föda på mark med kort gräs eller bar jord och äter framför allt daggmask och insektslarver.
Ungarna är borymmare, alltså lämnar de boet strax efter kläckningen. De leds ofta till betesmark, där de själva letar föda. Bon på åker körs ofta sönder vid vårbruket. I en studie i Västmanland 1988–1990 kläcktes uppskattningsvis 63 procent av de bon som man körde runt. Bland paren som fick boet sönderkört lyckades bara 44 procent med häckningen, trots att de flesta lade nya ägg.
De flesta kommer tillbaka i mars–april, några redan i februari. Fjolårsungarna lämnar landet redan i maj, och de övriga flyttar efter hand under sommaren och hösten.
Utbredning
Tofsvipan häckar i större delen av landet. I fjällen är den sällsynt och når bara upp i videregionen, bältet med videbuskar ovanför trädgränsen. Den övervintrar från England till Spanien och i Marocko.
Jakt och status
Tofsvipan är fredad. Den saknas både i bilaga 1 till jaktförordningen, där de allmänna jakttiderna står, och i bilaga 4 om jakt för att förebygga skador. Från 1 juli 2027 gäller nya bilagor (SFS 2026:1693), och tofsvipan saknas i dem också. Fredningen gäller även ägg och bon, och att ta ägg räknas som jakt. Skyddsjakt går bara med tillstånd från länsstyrelsen, och det ges bara i undantagsfall. Den som skjuter en fredad fågel utan tillstånd kan dömas för jaktbrott. EU:s fågeldirektiv tillåter jakt på tofsvipa i vissa medlemsländer, men inte i Sverige.
I Rödlistan 2025 är tofsvipan sårbar (VU). Beståndet bedöms ha minskat med omkring 45 procent (30–60 procent) på 18 år, mest i landets västra delar. Med andra rimliga antaganden skulle arten klassas som starkt hotad (EN). Som orsaker anger Artfakta bland annat utdikning och ändrad hävd, alltså att betes- och slåttermarker inte längre betas eller slås som förut.
Skjut aldrig mot en vadare du inte har artbestämt, eftersom morkullan är den enda vadaren med allmän jakttid.
Predatorkontroll, alltså jakt på djur som tar ägg och ungar, har gett tofsviporna fler lyckade häckningar där predatorerna är många, men inte där de är få.
Inför provet
- Lång tofs, svartvit dräkt och breda, rundade vingar.
- Fredad, ingen jakttid.
- Ljungpiparen saknar tofs och har guldspräcklig rygg.
- Rödlistad som sårbar (VU).
- Morkullan är den enda vadaren med allmän jakttid.
Vanliga frågor
Är tofsvipan fredad?
Ja. Tofsvipan saknar jakttid och finns inte med bland arterna som får jagas för att förebygga skada, så den är fredad enligt jaktlagen. Fredningen omfattar också ägg och bon. Skyddsjakt kräver tillstånd från länsstyrelsen.
Var häckar tofsvipan?
Tofsvipan häckar på åkrar, strandängar, sankängar och myrar i större delen av Sverige. Boet är en grund grop direkt på marken, ofta på osådd åker eller kortbetad strandäng.
Är tofsvipan rödlistad?
Ja. I Rödlistan 2025 är tofsvipan sårbar (VU). Beståndet bedöms ha minskat med omkring 45 procent på 18 år, och minskningen är störst i västra Sverige.
Hur skiljer man tofsvipa från ljungpipare?
Tofsvipan är svartvit, har en lång tofs i nacken och flyger med långsamma slag på breda, rundade vingar. Ljungpiparen saknar tofs, är guldspräcklig på ryggen och flyger snabbt i täta flockar.
Hur skiljer man hane och hona hos tofsvipa?
På våren har hanen längre tofs och helt svart strupe och bröst. Honan har kortare tofs och vita fjädrar insprängda i det svarta. I vinterdräkt har båda könen vit strupe och är svåra att skilja åt.
När kommer tofsvipan tillbaka på våren?
Tofsvipan kommer tidigt. De flesta är tillbaka i mars–april och några redan i februari. Vintern tillbringar den i västra Europa, från England till Spanien, och i Marocko.
Känner du igen tofsvipa?
4 bilder på tofsvipa, ljungpipare och strandskata. Fyra svarsalternativ per bild, som på teoriprovet.
Källor
- Jaktförordning (1987:905) bilaga 1 och bilaga 4 (tofsvipa saknas både i lydelsen som gäller i dag och i lydelsen från 2027-07-01 enligt SFS 2026:1693; morkulla är den enda vadaren med allmän jakttid), granskad 2026-10-21: riksdagen.se
- Jaktlag (1987:259) 2 § (att ta eller förstöra fåglars ägg räknas som jakt) och 3 § (viltet är fredat, och fredningen gäller också ägg och bon), lydelse SFS 2026:832: riksdagen.se
- Artskyddsförordning (2007:845) bilaga 1 (tofsvipa markerad x: fågeldirektivets bilaga 2 del 2, får jagas i vissa medlemsstater men inte i Sverige), granskad 2026-10-21: riksdagen.se
- Jaktförordning (1987:905) 23 a § och 29 § (länsstyrelsen kan ge tillstånd till skyddsjakt när villkoren är uppfyllda), lydelse SFS 2026:835, granskad 2026-10-21: riksdagen.se
- SLU Artdatabanken, Rödlista 2025: tofsvipa sårbar (VU A2b), minskning 45 (30–60) procent på 18 år, särskilt i västra delarna, bedömningen varierar från VU till EN, häckar på åkrar, stränder, sankängar och myrar i större delen av landet, sällsynt upp i fjällens videregion, granskad 2026-10-21: artfakta.se
- SLU Artdatabanken, Artfakta, tofsvipa (negativ påverkan: markavvattning, ändrad användning av betes- eller slåtterhävdad mark, effekter av andra arter), granskad 2026-10-21: artfakta.se
- Naturhistoriska riksmuseet, Tofsvipa (lång upprättstående tofs, breda vingar, övervintrar från England till Spanien och Marocko, återvänder (februari) mars–april, flyttar successivt under sommaren och hösten, fjolårsungarna först, redan i maj), granskad 2026-10-21: nrm.se
- Blasco-Zumeta, J. & Heinze, G.-M., Identification Atlas, Northern Lapwing (30–31 cm, mörk grönglänsande ovansida, breda rundade vingar, vit stjärt med svart ändband, rostfärgade undre stjärttäckare; hanens tofs över 87 mm och honans 60–75 mm hos vuxna, honan med vita fjädrar i det svarta på strupe och bröst, vit strupe i vinterdräkt, ungfågeln med breda ljusa fjäderkanter och kort tofs, ljusa fläckar på de yttersta handpennorna), granskad 2026-10-21: blascozumeta.com
- BTO BirdFacts, Lapwing, arkiverad version (ser svart ut på håll, vikt 214–295 g för vuxna, kullstorlek fyra ägg, en kull per år), granskad 2026-10-21: web.archive.org
- RSPB, Lapwing (kallas också peewit efter spellätena, vinglig flykt, rundade vingar, bon på vårbrukad åker och kortbetad mark, ungarna leds till betesmark, föda daggmask och insektslarver), granskad 2026-10-21: rspb.org.uk
- RSPB, Golden Plover (ljungpiparens täta flockar med snabba vingslag) och Oystercatcher (strandskatans orangeröda näbb och breda vita vingband), granskade 2026-10-21: rspb.org.uk och rspb.org.uk
- Ehrlich, P. R., Dobkin, D. S. & Wheye, D. 1988, Shorebird Communication (hanens spelflykt: långsamma vingslag, sidorullningar med surrande ljud från de yttre handpennorna, låg ljudlös flykt, brant stigning, spelläte i rak flykt och avslutande störtdyk), granskad 2026-10-21: web.stanford.edu
- Flodin, L.-Å., Hirsimäki, H. & Norén, L.-G. 1995, Ornis Svecica 5:23–30 (tofsvipan försvarar boplatsen med attacker, bon öppet i mycket låg vegetation, försvarsradie omkring 50 meter): doi.org
- Królikowska, N. m.fl. 2016, Acta Ethologica 19:163–171 (ungarna är borymmare; korp, kråka och kärrhökar väckte starkast angrepp, ormvråk, vit stork, skrattmås och råka angreps mer sällan): doi.org
- Kis, J., Liker, A. & Székely, T. 2000, Ardea 88:155–163 (hanen angriper rovdjur oftare och längre än honan): researchportal.bath.ac.uk
- Berg, Å., Lindberg, T. & Källebrink, K. G. 1994, Ornis Svecica 4:183–185 (studie vid Västerfärnebo i Västmanland 1988–1990; bon på osådd åker förstörs ofta vid vårbruket, beräknad kläckning 63 procent för bon som körs runt, 44 procent för par vars bo förstördes, trots att 66 procent lade om): doi.org
- Widemo, F. 2008, Predatorkontroll inom viltförvaltning och naturvård, Viltforum 1/2008, Svenska Jägareförbundet (predatorkontroll gynnade tofsvipor där predatorer var vanliga men inte där de var ovanliga): jagareforbundet.se
Faktagranskad 21 oktober 2026.


