Hoppa till innehållet

Jaktfrågor: jakträtt och lagar

Vad räknas som vilt enligt jaktlagen?

Kort svar

Vilt är alla vilda däggdjur och fåglar (2 § jaktlagen), från älg och säl till möss och småfåglar. Fisk, kräftor, grodor, ormar och insekter är inte vilt, och inte heller tamdjur som hund, katt och får.

Hela definitionen ryms i en mening i 2 § jaktlagen: med vilt avses vilda däggdjur och fåglar. Det finns ingen gräns för storlek eller nytta, och det spelar ingen roll om arten har jakttid. Jaktlagens regler gäller därför lika mycket för en sork som för en älg. Det gäller också grundregeln att viltet är fredat om inget annat sägs (3 §).

Även möss och sälar är vilt

Att också små däggdjur som möss och sorkar räknas syns i jaktförordningen. Där står att godkända bekämpningsmedel får användas för att döda mullvadar, sorkar (utom bisam), lämlar, råttor, skogsmöss och husmöss (13 §). Husmusen finns också med bland djuren som får jagas när de kommer in på gården och kan göra skada (bilaga 4).

Ett däggdjur är vilt även om det lever i vatten. Bäver, utter, mink och sälar är vilt, och Naturvårdsverket kan till exempel besluta om licensjakt på gråsäl och knubbsäl (23 g § jaktförordningen).

När lagen togs fram ville en del remissinstanser att ordet bara skulle gälla jaktbara arter, och någon annan ville ta med grodor och kräldjur. Regeringen stannade vid vilda däggdjur och fåglar, alltså samma innebörd som det äldre ordet villebråd hade.

Det som inte är vilt

Fisk är inte vilt. Fiske styrs av fiskelagen, och det som sägs där om fisk gäller också vattenlevande blötdjur och kräftdjur, till exempel musslor och kräftor (4 §). Grodor, ödlor, ormar och insekter är inte heller vilt. Flera av dem skyddas i stället av artskyddsförordningen. Regeln om att en huggorm på tomtmark får flyttas, eller i sista hand dödas, står därför i artskyddsförordningen (10 §) och inte i jaktlagstiftningen.

Tamdjur är inte vilt. Förarbetena förklarar att vilda djur lever i frihet och inte anses tillhöra någon. Hundar, katter, får och höns ägs av någon, och för djur som hålls av människan gäller djurskyddslagen (2 §).

Förvildade tamdjur och vilt i hägn

En katt blir inte vilt för att den har förvildats. Att jakträttshavaren får avliva en katt som det finns skäl att anta är övergiven eller förvildad regleras i stället i lagen om tillsyn över hundar och katter (21 §). Inom tätbebyggt område krävs tillstånd från Polisen. Enligt förarbetena ska regeln skydda den som avlivar en sådan katt mot att dömas för skadegörelse.

Tamduvan är också en förvildad tamform, men den nämns uttryckligen i bilaga 4 bland fåglarna som jakträttshavaren får jaga vid skyddsjakt.

Omvänt slutar en kronhjort inte att vara vilt för att den går i ett hägn. Enligt förarbetena räknas djur av viltarter som vilt även när de hålls i hägn. Den som vill hålla vilt i hägn behöver tillstånd från länsstyrelsen (41 a §). I ett hägn som uppfyller Naturvårdsverkets krav får den art som hägnet är avsett för jagas trots reglerna om fredning (8 §).

Alla frågor om jakträtt och lagar